Jag känner mig fortfarande rätt ny på jobbet, lite osäker och inte helt avslappnad med arbetskamraterna. Vi har precis kommit tillbaka efter att ha ätit och det är en kvart kvar till publiken kommer in, jag gör mitt utrop, snubblar lite på orden och får skämtsamma pikar av kollegorna. Jag ler blygt och försöker skaka av mig vreden jag bygger upp mot mig själv. ”Varför gör jag aldrig någonting rätt?! Grrr..” Laddar om och tittar på manuset. Jag vet att nu kan jag inte göra fel mer, då skulle jag vara tvungen att sjunka genom jorden. Allt måste klaffa, jag måste klara det, annars kommer pinsamheten vara oändlig.

Blipp, blopp, brrr, blipp, piiip, blopp, pling, blipp… Den enerverande musiken går igång, publiken strömmar in och vi kör igång. Publiken skrattar och jag bläddrar framåt i manuset, kikar på en sida längre fram och inser att helvetesscenen börjar snart. Den där jag skjuter iväg motrepliker till skådespelarna genom att trycka på min gröna knapp. Den hemska nervositeten över att allt ska gå åt skogen blir starkare. Tänk om, tänk om det blir, tänk om hela skiten sprängs bara för mig! Samma känsla som inför uppkörningen och stoppljuset i  Bollnäs, samma känsla som att starta i backe.

Jag förbannar mig själv över att jag försöker vänja armhålorna vid en ny aluminiumfri deodorant precis just nu, och medan svetten som rinner längs kroppen skapar stora CD-skivor under armarna så tar jag några andetag och skakar av mig. Det. Går. Bra. Andas ut. GO!

Det går oftast bra och nervositet hör till, men kan göra mig galen och svettig och ger många gånger självförtroendet en spark åt fel riktning. Känslan efteråt däremot; obeskrivlig.