och peka ut nån väg åt dej.
Jag vill inte bära dej
och bara springa runt och lära dej,
och bara visa hur man är som mej.."
Tankar som avlöser varandra i huvudet försvinner lika snabbt som de dykt upp innan jag hunnit skriva ner dem. Det var någonting om kollektivt utanförskap och om en evig längtan. Någonting om hur jag skrämmer människor runt omkring mig och om hur skrämd jag blir av dem. Saker som jag tidigare bara kunnat ana har visat sig stämma. Sanningen gör mig lugn samtidigt som den skrämmer vettet ur mig.
Nuet eller framtiden, vad ska man leva i? Ska jag tänka på vad jag vill just nu, eller på vilka som kommer att påverkas av mina val jag gör?
"Jag vill inte binda dej
och styra eller hindra dej.
Jag vill bara ta din hand
och kyssa dina röda läppar…"
I dag hände det igen, samma sak som förra veckan. Mötte samma person i skolan som då. Jag blev lika förvånad denna gång på min egen reaktion. Undrar varför jag plötsligt reagerar så? Tycker så.
Så ska det vara, så ska vi leva. Teorin är så mycket lättare än praktiken. Det blir lätt en vana istället för någonting man verkligen vill. Ska det vara en känsla eller hur vet man? Förut visste jag, nu sitter jag här utan svar. Det ligger hos mig själv, ingen annan kan få mig att förstå, frågan är väl egentligen; vill jag?
Varför?
"Du är du och jag är jag.
Och är det så att din väg
ändå går precis intill,
så kan vi bara hjälpas åt
att komma dit vi vill.."
~LW – Röda läppar.