Jag läser Kristian Gidlunds ord; ”Däremot rökte jag förut. Cigaretter, bör tilläggas. Ofta och gärna. Ibland vill jag gå fram till människor jag ser och säga: ‘Du kan få cancer om du röker, och tro mig, det vill du inte.’ Eventuellt visa ärret på magen.” och vill gå ut till grannarna och skrika.

Ja, jag vill skrika, för så less är jag på att ständigt ha röklukt i min lägenhet. Så less är jag på att vakna och vara dyblöt i svett för att det inte går att vädra på grund av röken. Jag känner mig som en surkärring som gnäller, men gång på gång kommer jag på mig själv med att nästan börja gråta för att jag åter igen måste stänga fönstret. Jag orkar inte mer. Det luktar apa!

Och nu ska jag nog gå ut och skrika på grannungen som skrikit rakt ut sedan kl 9 i morse. ”Ahhhhhhh, aaahhhhh, ahhhhh” ja, så har hen skrikit hela dagen, det påminner om en skadeskjuten kråka.

En stuga i skogen vore något.