Kylan biter i kinderna, hugger tag i låren och kryper sig in ända in till märgen. I lurarna sjungs det ord som rycker tag, sjunker in och får mig att sjunka ihop på golvet framför kökselementet.

”Hon känner efter om det här är att vara fri, om det här är ett liv med någon mening i..”

Värmen från elementet tränger in och försöker värma upp. Värma upp det kalla som kylt ner, värma upp det arga som väckt till liv av isiga kommentarer.

”Ändå känns det som om hela världen sjunger. Har du kommit nånstans? Har du sumpat din sista chans? Är du framme nu?”

Ingen har rätt att kommentera mig så. Mitt jag är jag och du är du. Aldrig mer ska jag tolerera och hålla käft!