Det är soligt och fint ute, husets ungar och deras föräldrar samlas på gräsmattan utanför och stör min lugna ro. Egentligen vill jag också gå ut och njuta av våren, vara så där glad och sprudlande som alla andra, men jag orkar inte och det får mig att önska att det vore spöregn ute. Det skulle liksom kännas mer okej då, att vara inne och ta reda på stöket, baka eller att ligga här i soffan och göra ingenting. För det är det jag vill, göra ingenting, men helst med sällskap. Det är nog där skon klämmer, att det känns mer tragiskt att stänga in sig en solig vårdag, ensam.