Tre brandbilar kör upp på parkeringen. Och här inne står jag och ser ut genom fönstret, vänder mig om och återgår till soffan. Ingen instinkt om att det kan vara något farligt på gång varnar mig. Mitt naiva jag tror att det aldrig händer mig något. För det har det aldrig gjort.

Under natten var tankarna annorlunda. Då hägrade rädslan över att förlora nära och kära utan att ha berättat vad de betyder för mig. Eller att de ska förlora mig. Så här har det varit den senaste tiden. Ena dagen upp och andra ner. Ena dagen rädslan för livet, andra dagen för döden. Hela tiden går tankarna på vad jag gör och vad han inte mer kommer kunna. Förmodligen växer det bort med tiden. Förhoppningsvis aldrig mer till det normala.

Jag vill lära mig uppskatta varje dag, varje stund i mitt liv. Därför blir jag arg på mig själv när ännu en dag har gått och jag inte har fått något gjort. Jag försöker glädja mig över att jag börjat ta till vara på tillfällen. Jag gör det jag känner för. Jag försöker göra mig glad. Tv säger åt mig att jag ska vara rädd, hela tiden. Hela tiden tänka mig för. Jag förstår, men det är svårt när man befinner sig mitt i mellan rädslan och spänningen. Hela tiden en balansgång.

Skit, tänk om det fanns en instruktionsbok.