I bland så undrar jag. Vad gör jag här? Vad håller jag på med? I bland känner jag mig så tom. Jag vill skrika, men vem orkar lyssna? Jag vill skratta, men vem orkar vara glad? Jag vill umgås, vill du?

Jag citerar mig själv:

När sanningen kryper tätt intill,
blir man rädd och kan inte sitta still.
När sanningen sakta visar sig
och man måste inse hur allt står till
vill man inte längre vara med.
När sanningen gör så ont
att man inte vet ut eller in,
vad gör man då?
När sanningen uppenbarars sig
och drömmarna går i kras,
vad mer finns det att göra?

Jag kan inte sluta titta.

/maria