Det här är det värsta jag gjort! Scentaket på Göta Lejon. Två låååånga stegar upp omringande av cement, enbart cement. Klättringen gick bra och upp kom jag, sen kom tankarna på att jag skulle ner igen och jag fick flera gånger påminna mig om varför jag egentligen klättrat upp. Sen kom nerklättringen. Den började med att jag var tvungen att  hasa mig ner från ett cementgolv (scentaket) ner i ett hål där stegen började en bit ner. Jisses vad jag var rädd.

I sådana där situationer litar jag inte riktigt att mina små muskler i fingrarna ska räcka till. Tänk om, ja tänk om, händerna bara skulle öppnas och jag falla rakt ner? Tänk om jag får en tvångstanke om att testa släppa taget.. När fötterna väl var förankrade vid stegen gick klättringen fort, inte för att klättervägen var kortare än jag trott, utan för att jag bara ville ner ner ner ner! I morgon stannar jag nere på parkett.

(Bilden är tagen då jag sträckte ut min hand över takkanten, med kameran lite vriden. Kanten till höger är alltså taket jag satt ovanpå)