Romantikernas romantiska romantikdag närmar sig och här sitter jag ensam, som vanligt. Jag borde inte bry mig, eftersom jag de senaste 23 åren spenderat Alla hjärtansdag ensam, men ändå finns den där lägntan om att slippa det i år.

Hemma i Alfta i någon gammal skokartong ligger ett lila A4-papper ihop vikt så att det bildar ett kort. I högstadiet gav jag det, via bud så klart, till en kille i parallelklassen. Någon timme senare fick jag tillbaka det, via samma bud. Det är enda gången jag försökt göra något romantiskt den dagen. Jag kommer aldrig mer ta något initiativ utan kommer alltid sitta och vänta. Jag väntar på att min ensamhet ska fyllas med sällskap.

När jag var 15 år flyttade jag till Gävle. Ensam. Fyra år senare flyttade jag till Kaggeholm. Ensam. Året efter flyttade jag till Prästmon och Hola Folkhögskola. Ensam. Därefter flyttade jag hit till Flaun. Ensam.

Ensamhet brhöver inte vara något negativt och att flytta runt är ju enklast om man är just ensam. Men det tär på en att ständigt behöva knyta nya kontakter och hitta vänner och just därför skulle det vara roligt att ha någon med sig vid sådana tillfällen.

Jag längtar efter att ha någon nära som jag betyder något för. Någon att prata bort nätter med, någon som skrattar med mig, någon som jag kan vakna upp bredvid. Så är det och jag tror inte att jag är något undantag. Alla längtar vi förmodligen efter att ha någon att dela livet med.

Förra veckan pratade jag med en kompis om hur det var att vara kär. Jag kan i bland känna att jag inte vet hur det är att vara kär, men han sa att det visste man om man var det och att jag förmodligen inte varit kär någon gång i så fall. Men jag funderade på det där ett tag och kom på att det måste finnas två sorters kär. En  lycklig och en olycklig. Jag kom på att jag knappt fått uppleva den där lyckliga kärleken någon gång. Den där som är besvarad. När jag blivit kär har det alltid slutat i tårar efter ett par veckor och oturligt nog är det de tråkiga minnerna som numer finns kvar.

Jag kände en gång den där känslan som säger till en "att det här kan bli rikitgt bra". Men det visade sig bli rena katastrofen. Jag ljög för mig själv, och för honom om att allt var i sin ordning och allt slutade i ett par månaders lidande för min del. Efter det har jag varit försiktig. Försiktig för min egen skull och för mina vänners skull. För det är de som får samla ihop spillrorna av mig efteråt.

Men tydligen har jag inte varit tillräckligt försiktig. om jag varit det skulle jag inte sitta här och känna mig tom. Just nu känns alla erfarenheter jag samlat på mig genom åren som bortblåsta. Jag skulle om och om igen kunna begå samma misstag för att endast få känna samma känsla igen. Om bara för ett par dagar. Frågan är om det är värt det?