För ett tag sedan så skrev jag om alla klumpiga saker jag gjort, finns att läsa här för er som missade det, men jag missade en sak. Det var nog någon gång i början av januari. Jag skulle rosta mackor. Och ni vet hur det är, man har dem i frysen och tar fram så många man vill ha. Så sitter de självklart ihop. Jag tänkte "osthyvel" men tog kniven som låg framme. En rätt liten spetsig kniv som jag fick av pappa i julklapp. Och självklart kör jag in den där spetsen rakt i mitt ringfinger! Blodet droppade och lämnade spår efter sig hela vägen från köket till badrummet. Aja, sån är jag. Klumpig! Fia kanske hade en poäng med "Spillberg"?!

Gick runt på stan och yrade i ett par timmar i dag. Ville hitta ett par tröjor. Men det är så svårt när man inte har någon stil. Skulle vilja ha någon med mig som smakråd. Eller inte som smakråd, utan den personen ska välja ut vilka kläder jag ska prova och sedan betalar jag. Någon frivillig?

Klippte mig också. Mitt hår blir så slitet hela tiden, måste sluta använda plattången. Men vet ni hur jag ser ut då? Uscha! Jag ryser vid tanken!

Satt här i min ensamhet, som inte kändes lika ensam som i går, tidigare och åt pop corn. Då, från tomma intet, poppade (haha!) Lasse upp i mina tankar. Har han skrivit sånger om alla situationer?

"Kom hit och ta ett kaffedopp, vi kan sitta på min altan.
Mina cornflakes är så torra utan dej, min vän.
~LW – Visan om frukosten.

Jag skulle kunna citera hela den låten tror jag. Den är fin. Tänk om någon kunde skriva en sån sång till mig. Jag skulle fria på en gång!

/maria