Känner för att deppa ihop totalt. Bara gråta i flera timmar. Har ingen som helst anledning till det utan jag tror att det mest sitter i tröttheten som sakta kryper sig på. Skulle du ringa på dörren nu just nu skulle den få en stor kram. Skulle du vilja ha den?

Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Ena stunden vet man precis vad som sker runt om kring en och nästa känner man sig bara förvirrad. Jag önskar att jag visste. Visste vad som är rätt och fel. Hur jag ska bära mig åt. Men jag vet inte. Jag kan bara vänta.

Någon sa en sak här om dan. Och jag kommer aldrig få veta syftet med den meningen. Vad menades? Hur skulle det tolkas? Vill jag veta? Förmodligen kommer jag aldrig få något svar på den frågan. Jag måste lära mig att fråga om det är något jag inte förstår. Men man känner sig ju sig rätt dum när man får fråga sådant hela tiden.

En annans sak jag måste lära mig är att sluta grubbla. Sluta analysera minsta lilla grej som händer mig. Det gör mig bara mer knäpp. Sofie, väck mig från det här. Kom och berätta sanningen om hur mina föräldrar berättade för dig och alla andra om hur jag är på riktigt. Jag vill inte att ni låtsas längre. 

Dags att sova kanske så jag orkar med uppsatsen i morgon. Måste börja skriva. Måste skicka mail. Måste ringa folk.

/maria

"Like joy was something you could touch
I wrap it around me
Like a blanket
It’s just You, me and moon"