I våras bestämde jag mig för att skriva dagbok, ja med penna i ett block, varje kväll. Jag skulle vara rak och ärlig om känslor och tankar jag burit med mig genom dagen. Jag skulle skriva precis hur jag kände mig för att i framtiden kunna bläddra tillbaka och läsa hur jag tidigare funderat. Jag inbillade mig att skrivandet skulle bidra till min egen utveckling och stärka bilden av mig själv. Vimmerbytiden skulle vara ett startskott för att komma igång och det gick bra, i en dag. Sedan jag började jobba 3 maj har jag inte skrivit en endaste rad och det ångrar jag nu, men nu är det ju liksom försent. Halva sommaren har redan gått och jag minns inte en bråkdel av alla tankar som hunnit snurra i min hjärna sedan dess. Men jag mår bra och det är väl det viktiga?