Ingen orkar läsa mina gubblerier som finns i skallen, ingen orkar höra. Sluta läs nu om du tar åt dig.

Livet som student ska enligt rykten vara en kul period i ens liv, full av äventyr. Ibland kan jag hålla med, men just nu vill jag inte mer. Orkar inte med mig själv. Har ingen lust till någonting och att komma igång att skriva verkar vara en omöjlighet. Det är nåt som fattas. Intresse. Jag gör allt annat än det jag borde för att hålla mig på bra humör, men nu är snart allt gjort och jag tröttnar på allt jag sysselsätter mig med. Tillslut når jag en punkt då det enda som finns kvar är att krypa ner i sängen och försvinna in i drömmarnas värld. Men inte ens där får man ro. När jag väl slumrar in, någon gång då natten övergår till morgon, tar mardrömmarna över. Drömmar jag inte orkar ha.

När allt känns som jobbigast kommer saknaden. Saknaden efter något som jag inte har. Saknaden efter någon som saknar mig. Tänker på mig. Vill ha mig. Saknaden efter vänner. Patetiska lilla jag sitter och bölar över att jag känner mig ensam en onsdagkväll. Inte ens mamma ringer.

Bilder och skrivna ord. Meningslöst utan mening. Glädje för en stund.

När det inte blir som man sagt rasar min värld. Går nåt fel blir jag vrång och vägrar göra någott åt saken. Sur.

Lyssnar på musik så att jag blir kräksjuk. Shit, har alla varit med om alla de där kärlekshistorierna de sjunger om?!

"Make me feel like I belong like I matter to someone,
and feel a little less alone.
Come on let’s be alone together."
~Marit Bergman – Alone together.