En kollega på jobbet berättade om hur hon såg på sitt eget liv under de år då åldern började på siffran 3. Hon satte ord på mina tankar och känslan av att allt skulle vara försent, att jag borde gjort saker tidigare fick en spark i röven. Försvinn dumma känslor, tänkte jag, och funderar nu på den där resan till Hawaii, den där kön till ridskolan, drömhuset och bilfriheten. Alla idéer blir ett virrvarr i huvudet och det är så lätt att bara strunta och leva på i en evig väntan på att något ska hända. Det är ju bara jag själv som kan bestämma hur mitt liv ska vara, det är bara jag som kan skicka anmälningar, förfrågningar och göra det som ändå lockar där innerst inne. När det liv jag trodde jag skulle ha inte verkar bli av då borde jag ju verkligen inte skjuta undan de andra drömmarna. En spark i rumpan och ut utanför min comfort zone!