I går eftermiddag fixade jag till designen på min blogg (själv blev jag riktigt nöjd med resultatet). När jag satt där med massor av HTML-koder virvlandes i skallen ringde det helt oväntat på dörren, vilket det sällan gör hemma hos mig. Både Tipp-ex och jag sprang nyfikna till dörren. Till min förvåning var ingen där när jag gluttade genom titthålet i dörren, men plötsligt stod grannkillen där med sin blå cykel, jag som förväntat mig en prins på en vit springare. Med katten under armen öppnade jag dörren och frågade om det var han som ringt på. Ja, svarade han lite beklämt och tittade ner i golvet. Sedan tittade han på mig och frågade om jag hade några barn som ville komma ut och leka med honom. Nej, svarade jag och gick tillbaka in till mitt igen med frågan varför ingen vill ha mig hängandes i luften.

Första uppsatshandledningen med mr Ternhag i dag. Vet inte vad som finns att säga om det, jag skämdes när jag stakandes berättade att jag inte hade en aning om vad jag ska skriva om längre. Förstår inte varför jag blir så nervös och konstig när jag ska prata inför klassen! Ett ganska vanligt problem hos många i och för sig, men jag trodde jag kommit över det. Är väl bara att acceptera att man blir skakig på rösten, röd i ansiktet och får handsvett så fort man ska öppna munnen inför en folksamling. Shit, hur ska det gå på AH, Elin och jag ska ju leda invigningen…

Har inte orkat skriva om Betnér i fredags. Finns ju andra som får betalt för det så läs det istället.

"It’s something in the way you move, little darlig.
It’s something in the way you talk that makes me realize.
It’s something in the way you move that makes me happy."
~Nicolai Dunger – Something in the way.