Något jag skrev en dag.

När sanningen kryper tätt intill,
blir man rädd och kan inte sitta still.
När sanningen sakta visar sig
och man måste inse hur allt står till
vill man inte längre vara med.
När sanningen gör så ont
att man inte vet ut eller in,
vad gör man då?
När sanningen uppenbarars sig
och drömmarna går i kras,
vad mer finns det att göra?


Fy vad kasst!

/maria

Det här inlägget är postat i Okategoriserade av maria. Bokmärk permalinken.

En kommentar till “Något jag skrev en dag.

Lämna ett svar till sara Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>