Det känns som att man inte får vara bitter och klaga, då är man en dålig människa, en sån där som ingen orkar med. Det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att inte våga säga vad jag känner, att jag är ledsen.

Pappa sa en gång ”Du har så många kompisar”, och det har han rätt i, ändå känner jag mig så ensam. Det är en konstig känsla. Räknar jag vänner som närstående fast än de inte räknar mig som en nära vän och på så sätt blir ledsen när jag inser att; oj, vi var visst inte så bra vänner?

Hela min uppväxt har vi varit gäng. 4 tjejer i låg- och mellanstadiet. Ett gäng på högstadiet. Ett ungdomsgäng i kyrkan. Gänget där jag var (är) äldst. Sen blev vi vuxna och ska förverkliga oss själva, vara självständiga och göra det ”jag” vill hinna uppleva i livet och gängen rinner ut i sanden.

Jag är 29 år och singel. Jag är trött på ensamhet, jag vill uppleva saker tillsammans med människor. Jag vill dela mina upplevelser med vänner jag tycker om. De jag redan har nära. Jag vill känna mig självklar i ett gäng där alla är välkomna.

Jag läser Egoinas krönika i senaste Veckorevyn och inser att jag är dålig på det där med att göra slut. För att jag inte vill göra slut, jag vill ha er kvar i mitt liv och inte glömmas bort.

Egentligen är jag lycklig, men ibland slår tankarna till och då behöver jag berätta det.