I söndags åkte jag tåg, en tågresa som hade kunnat vara mycket bättre än den var. Det gjorde ont att lämna Johan och Clary i Enskede gård. Så där satt jag på tåget med tårarna rullandes ner för kinderna på väg mot Falun. Jag var egentligen inte ledsen, utan mest kom tårarna för att jag insåg att verkligheten väntade hemma iFalun igen. Helgen hade varit ett paus i vardagen och nu väntade allvaret igen. Men så kom han där, Salem och sjöng i lurarna för mig; "I wanna give you a good song…."  Och det kändes genast lite bättre. Det var som om han gav mig tillåtelse att känna mig nere. Vägen hem från stationen som jag fick gå ensam kändes inte så farlig längre och trost kylan tog jag mig helskinnad hem.

Nu mår jag bättre än på länge, trots att jag tror att jag håller på att bli tokig på mina tankar.

Hade väl egnentligen tänkt skrivit något mer positivt i dag, men jag orkar inte komma på något mer. Magen skriker efter mat. Blåbärssoppa och Falu rågrut.