Frizon är över, Marieholms vistelsen genomförd och församlingslägret överstökat. Nu sitter jag här vid min dator med massor av intryck, känslo och minnen. Ett par bilder har jag också. Inte från Frizon, Inte från Marieholm, men däremot från församlingslägret. Rebecka och jag hade en fotolektion vid vattnet. Våra batterier tog slut och vi fick lämna vår spindel i fred där han slet med sitt nät.

Har aldrig haft så mycket tankar och känslor i mig som nu. Kan bero på att jag aldrig har levt så länge förut, har aldrig tidigare haft så mycket erfarenheter som nu.

En känsla av att vara älskad av sin familj och sina  vänner och samtidigt älska dem tillbaka kommer över mig oftare nu än tidigare. Behovet att få visa tacksamhet över att de alltid finns nära växer mer och mer för varje dag. Samtidigt som ett behov att få känna sig älskad ökar.

Bilder kan skapa känslor som förvirrar. Drömmar skapar ett hopp och en förväntan som snabbt kan rasa samman av ett par ord som uteblir. En sång kan få en att rysa. En människa kan få en att inse vad det hela handlar om, på samma gång när en annan människa kan få en att vilja försvinna.

Men just nu är känslan av kärlek starkare.

Jag tycker så mycket om bilden på Rebecka och Elin. Närheten, värmen, kontrasterna och just den kärleken jag har till dem. Jag älskar verkligen er mina vänner (självklart älskar jag er som inte är med på bilden också)!

"En gång var jag sorgsen, nu har jag köpts fri. Inte längre slav under minnets tyranni. Ännu smärtar såret i från ödets spjut, men jag har ett hem nu, där jag kan andas ut. Vart än vägarna bär, vart än drömmen tar slut. I hans nåd faller jag, där får jag andas ut. [...] En gång var jag bunden, nu har jag köpts fri. Inte längre slav under värdens tyranni. En gång var jag hunsad av maktens stora män. Nu är han min herre som dog för kärleken."
~Tomas Andersson Wij – Där jag får andas ut.

/maria