Jag har länge funderat på fenomenet kramar. När jag växte upp (mera högstadiet Clary) kramades vi inte alls så mycket. Tror nog att jag kan räkna på fingrarna hur många gånger jag faktiskt kramat Sofie. Vet inte alls vad det beror på, men anar att det kanske kan ha att göra med att det var en fjortisgrej att kramas hej och hej då, och fjortis var något man inte ville vara.

Men nu verkar vara helt andra tider, nu ska det kramas så fort man träffar en bekant på stan och sen en till kram när man skiljs åt ett par sekunder senare. Gärna med läppar som ler och säger "Kul att ses".

Jag har inte alls någonting emot kramar. Faktum att jag tycker om att kramas väldigt mycket, vid rätt tillfälle. Jag menar, vad betyder en kram den har förvandlats till en stel vana? Ett exempel: Elin och jag träffas nästan varje dag, vissa dagar träffas vi flera gånger. Ibland kikar hon in hemma hos mig efter skolan för att hämta eller lämna något. Skulle vi kramas hej och hej då varje gång skulle det till slut bli en grej vi bara gör för att det ska göras. När hon sen väl behöver en kram på riktigt kanske den inte betyder något alls. Ungefär som nötta ord.

Att kramas kanske känns mer naturligt för många andra än vad det gör för mig. Familjen Stillberg är väl inte direkt kända för att vara kramgoa av sig.

Tro nu inte att ni inte får krama mig, utan karma på om ni känner för det för jag tar sällan första steget.

"Okay good. Then hug me.
But not one of these sideways one-arme-around-the-neck type of hugs. Or the ghetto right hand clasp fists elbows to chest pat pat on the back back. Or the you-put-your-right-arm-over-my-left-arm and I-put-my-right-arm-under-your-left-arm and we make this wierd sort of diagonal thing.

Naw.. none of those!

BEARHUG ME, MAN!"