I dag kom Linus och jag in på ämnet himlen då jag satt på golvet i hans hall och fördrev tiden. Vi började prata om hur många man egentligen känner och vilka av dem man kommer få vara tillsammans med i himlen. Han påstod att det skulle vara för mycket folk där och att man inte skulle kunna hitta varandra, medan jag tror att jag utan problem kommer hitta de jag vill träffa. Svårt det där, ingen kan ju veta hur det kommer bli.

Varför gör sanningen ont? Ord bildas till meningar som skär och skaver som om de vore en kniv. Saker sägs till mig som jag skulle vilja vända på och säga dem tillbaka. En form av sanning som är motsatt mot för den jag oftast får uppleva. Men risken att få höra den hårda sanningen igen håller mig tillbaka.

Dumle. Dagens godaste!