”Jag vet inte vad som är värst: den ständiga malande ångesten över att jag är tjock, eller det paradoxala faktum att jag ansågs vara som snyggast när jag mådde som allra sämst.”

Förra året blev jag arg då folk i min närhet påpekade min vikt som om det vore en komplimang av högsta rang. Jag har bitit mig i läppen många gånger då jag hört fraser som; ”Vad snygg du blivit” och försökt stänga av när folk pratar om sina godisstopp. Visst, sluta ät sötsaker ni, men det behövs inte spridas ut som en nyhet som om att godis vore något fel.

De senaste månaderna har jag gått omkring och tänkt att ”jag måste göra någonting åt magen så att ingen ser att jag gått upp”, och jag skäms när jag tänker hur påverkad jag blir av att man tydligen inte duger förrän man är smal. Jag skäms över att vara en del av vara-smal-är-bäst-samhället. Duger vi inte alla som vi är?

Josefin skrev DET HÄR superbra inlägget om att blogga om träning och ni trogna läsare har läst det förut, jag tycker att alla har ett ansvar för att vara förebilder och hjälpas åt att förändra osunda ideal.

Därför blev jag så glad när jag läste Hanna Hellquists krönika i DN. Därför reagerar jag när det om och om igen dyker upp ”får jag fastän jag inte borde”-statusar på Facebook. Därför blir jag ledsen och skriver inlägg som jag hoppas gör lite skillnad.